Dumma skor, blåsor och andra diverse skavanker har tillfälligt satt stopp för min löpträning (det låter ju bra även om jag mest joggar;-) så nu har jag återigen fått ta till min stavar för att förbränna lite synder.
Igår gick jag runt "Lilla Norrland"-som jag kallar det. Bakom Lindbergs längs med "älven" sedan upp på "berget" där dom nu har avverkat så mycket att man ser långt över vidderna och till skogen längre bort (vilket jag inbillar mig att man gör i Norrland). Jag har aldrig varit längre upp i Sverige än Stockholm vilket jag alltid tyckt varit väldigt synd- men en dag ska vi uppåt har vi sagt- när barnen är lite större.
Ikväll kom jag ofrivilligt in i Älglandet. Jag förvirrade mig iväg på en skogsväg och gick och gick och det började skymma. När jag tillslut bestämde mig för att vända insåg jag att jag var själv i skogen och endast ett par älgtorn stack upp ur den tillfälligt delvis avverkade terrängen och det kändes verkligen att detta var älgarnas territorium.
Det är roligt att drömma sig bort när man är ute och går- låtsas att man är någon annanstans. Inte lika kul när Markoolios låt "Vilse i skogen" börja snurra i huvudet..."vilse i skogen ränner jag omkring, jag lever på kottar, stenar och bär, jag hittar inte ut, jag vet inte var jag är..." Riktigt så illa var det aldrig men det är nog så stressande att man inte vet om man hinner ut ut skogen innan det blir mörkt- beckmörkt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar